fredag 7 augusti 2015

Nu kom värmen

Det är fredag idag, den där tråkiga fredagen när barnen ska till sin pappa igen...Förstår inte vart denna vecka tog vägen? Tiden har verkligen bara försvunnit och det känns som att jag själv inte varit riktigt närvarande mentalt. Är väl en konsekvens av att vara tillbaka i ekorrhjulet igen. Allt bara snurrar på och det blir inte så mycket ledig tid över.

Vi har i alla fall varit på bio och sett minionerna, igår fyllde Urbans pappa år så då var det middag på Thai. Ungarna har ju varit lediga tillsammans med Urban så de har varit i gympasalen på skolan och lekt, de har varit på stranden en dag och sen har de lekt jättemycket med Vera. De har sovit i tält en natt ute på gården, Linnea har börjat inskolning på fritids mm, så nog har det ändå hänt lite- även om inte jag själv varit närvarande vid all aktivitet.

Det känns liksom som att det inte hänt så mycket och som vanligt att tiden inte räcker till. Jag vet inte vad den ska räcka till egentligen heller. Jag vill bara kunna ta det lugnt, göra saker utan en massa tidspress och måsten. Dagarna borde vara längre och livet likaså. "Fånga dagen" visst är det så, men samtidigt kanske man inte orkar fånga dagen hela tiden. Jag vill liksom kunna trycka på paus och kanske bara ligga ner en stund och sen fortsätta att fånga dagen när jag själv vill. Det bor väl en liten eremit i mig också som vill ha det där vacuumet, egen tid-  så jag hör mina tankar och hinner slutföra de samma, för att sen kliva in i vardagen igen. Jag är så vansinnigt trött på den där gråa vardagen just nu, som liksom påminner en om en enda lång industri, ett löpband som vi ska hantera. Samma varje dag. Upprepa samma saker som ingen riktigt bryr sig om men om någon inte sköter sin uppgift längs bandet så blir det genast märkbart.

Lyx och flärd och ett liv på egna villkor, där ingen bestämmer vad jag ska för att det ska gå runt, ett liv där pengarna är det minsta bekymret, ett liv där alla mår bra och är friska, ett liv där diabetes är ett minne blott och barnen är fria att leva utan alla dessa måsten som det innebär att ha diabetes. Ja tack! I det sammanhanget är lyx och flärd och allt annat efterordnat den friheten för barnen... Ja, jag vet. Jag är trött. Trött i sinnet.

Nu kom i alla fall värmen. När jag har börjat jobba... Utanför gassar solen och inne på mitt kontor står luften stilla.
Jag känner mig lite nedstämd pga. att det är fredag. Så ska det inte vara men jag saknar barnen innan de ens har åkt. Det är ju inte så att vi är som plåster de veckor de är hos oss heller men det är själva vetskapen att de är hos oss som gör skillnaden. De kanske leker hela dagen med Vera så jag knappt ser dem- men- de är ändå hos mig.

Nä. Nu ska jag försöka ta mig ut en kort stund och andas in lite solvärme för att sedan tuffa på någon timme till.